Undvikande anknytning

När närhet blir svårt – en fördjupning i undvikande anknytning. I det här inlägget väver jag in kliniska erfarenheter och neurobiologiska perspektiv för att gå djupare in på anknytningsmönstret eller anknytningsstilen undvikande anknytning.

Vi människor är relationella varelser. Även om vi ibland vill intala oss att vi står bäst på egna ben, så formas vår utveckling, vårt välmående och våra livsval genom de band vi knyter till andra. Anknytningsteorin, som utvecklades av John Bowlby på 1900-talet, erbjuder en karta över de här banden och ger förhoppningsvis en förståelse för varför närhet kan kännas trygg för vissa, medan den för andra väcker obehag eller undandragande.

Jag har skrivit om anknytning förut i bloggen och även pratat en del om det på mitt Instagram.

Anknytningsmönster är just det, mönster, inte personlighetsdrag och kan förändras.

Anknytningens grunder, trygg bas och inre arbetsmodeller

Bowlby beskrev anknytningen som ett biologiskt system, utformat för att säkra barnets överlevnad. När barnet blir rädd, ledset eller osäkert aktiveras systemet och barnet söker närhet till sin anknytningsperson. Om omsorgspersonen svarar med värme och tillgänglighet, uppstår en "trygg bas". Barnet lär sig: jag är värd att bli bemött och andra finns där när jag behöver dem.

Men när detta inte sker konsekvent utvecklas alternativa strategier. Mary Ainsworths "Strange Situation"-studier på 1970-talet visade hur barn i sådana situationer ofta anpassar sig genom att antingen överdriva sitt uttryck (ambivalent anknytning) eller tona ner det (undvikande anknytning).

Med andra ord: anknytning är inte ett "personlighetsdrag", utan en strategi för att reglera närhet och avstånd – en strategi som en gång var nödvändig för att bevara relationen.

När känslor inte möts – undvikande anknytningens uppkomst

Undvikande anknytning utvecklas ofta i miljöer där barnets känslomässiga behov inte blir bemötta. Föräldern kan vara praktiskt närvarande, men känslomässigt distanserad, upptagen eller reagera med irritation när barnet söker tröst.

Barnet lär sig då att det är mindre smärtsamt att hålla tillbaka sitt behov än att gång på gång bli avvisat. Strategin blir att framstå som självständig och känslomässigt oberörd.

Kliniskt kan detta synas tidigt: barn med undvikande anknytning visar ofta mindre synliga känslouttryck vid separation från föräldern, men fysiologiska mätningar (hjärtslag, kortisolnivåer) visar att stressen är lika stark som hos andra barn. Det är alltså inte frånvaron av känslor, utan en nedtoning av dem.

Upplevelsen av att du blir sedd och det finns någon där för dig bidrar till en trygg anknytningsstil

Anknytningens arbetsmodeller som vuxen

Som vuxna blir dessa strategier en del av våra inre arbetsmodeller:

• "Jag klarar mig bäst själv."

• "Andra är inte pålitliga, så det är säkrast att inte räkna med dem."

• "Känslor leder bara till besvikelse."

I nära relationer kan det leda till svårigheter att släppa in någon på djupet. En partner kan uppleva att samtal snabbt styrs mot det praktiska, eller att konflikter möts med tystnad eller distans. På ytan verkar relationen lugn, men under ytan finns ofta en känsla av ensamhet – både för den undvikande personen och för den som står nära.

I arbetslivet kan mönstret vara en tillgång. Självständighet, ansvarstagande och förmåga att inte dras med i andras känslor är ofta uppskattade styrkor. Men samma mönster kan göra det svårt att be om hjälp, att delta i sårbara samtal eller att bygga genuin teamkänsla.

Kliniska perspektiv – när strategin blir hinder

I terapi möter vi ofta undvikande mönster som ett subtilt motstånd. Klienten kan vara engagerad i samtal om tankar, logik och lösningar – men ha svårt att tala om känslor eller behov. De kan säga: "Det där rör mig inte så mycket" eller "Jag är inte den som behöver andra."

Här är det viktigt för terapeuten att se strategin som just en strategi och inte som ointresse eller kyla. I själva verket är det ofta en person med stor längtan efter närhet, men med en lika stark rädsla för beroende och avvisande.

Ett kliniskt arbete med undvikande anknytning handlar ofta om:

• att sakta bygga en känsla av trygghet i terapirelationen,

• att öva på att stanna kvar i känslor istället för att intellektualisera,

• att utforska hur undvikandet en gång var en skyddande lösning, och hur det kan ersättas med nya sätt att relatera.

Personer med undvikande anknytning undertrycker oftare aktivering i amygdala

Neurobiologins perspektiv

Undvikande anknytning har också en tydlig neurobiologisk spegel.

Studier med hjärnavbildning visar att personer med undvikande mönster tenderar att undertrycka aktiveringen i hjärnans känslosystem, särskilt i amygdala, när de möter känslomässiga stimuli. Istället aktiveras områden i prefrontala cortex – hjärnans "logikcentrum" – som hjälper till att reglera och dämpa känslor. Det är som om hjärnan redan tidigt lärt sig att trycka ner känsloreaktioner innan de blir för starka.

Samtidigt visar mätningar av stresshormonet kortisol att kroppen inte är lika lugn som ytan antyder. Personen kan se oberörd ut – men fysiologiskt är systemet i hög beredskap. Det är ett slags "inre dissonans" som kan slita på hälsan över tid.

Den goda nyheten är att hjärnan är plastisk. Nya erfarenheter av att känslor möts med värme istället för avstånd, kan med tiden bygga nya nervbanor och förändra hur vi reagerar. Trygga relationer, terapi och medveten träning kan alltså bokstavligen skriva om hjärnans reaktionsmönster!

Att förändra anknytningsmönster

Förändring av anknytningsmönster sker inte snabbt, men det är möjligt. Forskningen talar om "earned secure attachment" – att människor genom livserfarenheter kan utveckla en tryggare grund även om barndomen inte gav det.

Viktiga faktorer är:

• Trygga vuxenrelationer, där man får erfara att behov inte leder till avvisande.

• Terapeutiska processer, där undvikandet kan utforskas utan krav eller press.

• Medveten närvaro och reflektion, som hjälper personen att stanna i kontakt med sina känslor istället för att automatiskt slå ifrån sig dem.

Ett enkelt men kraftfullt steg kan vara att notera när man reflexmässigt vill dra sig undan, och pröva att stanna kvar lite längre i situationen – i samtalet, i känslan, i relationen.

Sammanfattningsvis

Undvikande anknytning är en strategi som en gång hjälpte barnet att bevara en viktig relation. Den ger styrkor i form av självständighet och förmåga att hantera svåra situationer, men kan i vuxenlivet bli ett hinder för närhet och djupare kontakt.

Med förståelse, medvetenhet och nya erfarenheter går det att förändra även djupt rotade mönster. Anknytning handlar inte om att placera människor i fack – utan om att förstå de osynliga kartor vi alla bär med oss, och hur de kan ritas om när vi får nya vägar att gå.

Gratis övningar i nedladdningsbar PDF!

Vill du få tillgång till övningar baserat i forskning kring ämnen jag beskriver i bloggen? Prenumerera på mitt nyhetsbrev så får du flera guider, övningar och dessutom andra PDF:er med nyttigt material Du kan avprenumerera när som helst om du inte skulle tycka att mina nyhetsbrev ger dig något, eller så mailar du mig om vad just DU vill få utskick om, jag lovar att svara!